Pinterest Twitter Youtube Facebook Facebook Alt Instagram Mail RS Close Arrow Right Small Arrow Right Small Arrow Left Arrow Left Carret down Carret Left Carret Right Search Burger color Star Store Pin

T-Kid 170 Back to the roots

16.12.2018

T-Kid170 är en levande legend, en pelare inom graffitikulturen. Han kommer från Bronx och tillsammans med sina vänner i målningsstudion har han skapat en livsstil gjord av action och kreativitet.

Det började med att han skrev sitt namn på en vägg i kvarteret, sedan en väggmålning på tunnelbana, och sedan är det tur och vilja som gjort att han idag reser jorden runt och utöva sin passion. T-Kid berättar, 45 år med burners, wholecars, graffiti, fresker, väggmålningar…

T-Kid170 finns på Instagram: instagram.com/tkid170

Hur var det att växa upp i Bronx som en writer?

Problemet var inte att växa upp som en writer, problemet var att jag hela tiden var ute på gatan. Och i Bronx på 70 talet fanns det många problem med olika gäng.

När jag var ung var jag lite av en akrobat på parkens gungor i närheten av mitt hem och jag vann en battle mot en annan kille. Det var då de äldre började kalla mig King för King of the Swings [gungornas kung]. En dag taggade jag King 13 på en vägg framför parken, då kom killarna från kvarterets gäng fram till mig och sa: ”Du taggar i vårt turf, du måste vara med i vårt gäng om du vill göra det. Jag visste inte ens turf betydde kvarter! De berättade för mig att de hade sett mina trick på gungan, och att det var coolt, så de skulle inte göra mig illa.

Så 1973 började jag skriva KING13 när jag var 13 år. Jag behöll namnet ett tag och sedan lämnade jag gänget. Jag skrev Sen102 i Spanska Harlem, med Renegades of Harlem, det var Smokey, Dimond Dave, Danco. Och med Sly108 från Savage Sumari, gjorde vi olika vandalräder.

Jag stannade med Renegades i två år, och 1977 blev jag skjuten, det var då jag bestämde mig för att lämna gängen för alltid. Jag älskade graffitin så jag började kalla mig T-Kid för att börja om från början. Jag kallades för Big T eftersom jag var stor och bredaxlad så jag behöll T:et och Kid eftersom jag ofta vara den yngsta i gänget. Så det blev T-Kid och 170 för det var numret på gatan jag bodde på.

Tack vare graffiti kunde jag lämna gatan. Jag tyckte det var kul att gå ner i tunnlarna för att måla och jag blev snabbt duktig. Jag gjorde burners överallt, jag hade flera namn: Dr.Bad, Wake5, Bro2, men det var T-Kid som alla kom ihåg. På den tiden ingick jag i ett crew; TNB/The Nasty Boys, med Peser, Mike-Dust, Joker-1, Rase som också kallade sig för Cooper, La Rock…

1980 bestämde jag mig för att ta en paus bland annat för att det var ganska mycket våldsamheter. Jag slutade i ett år och när jag såg att graffitin började ta plats på gallerier, tyckte jag att det var lite coolt. Jag fick en inbjudan till att måla i Sam Esses studio med Dondi, Zephyr, Futura, S-E 3 aka Sweet Eric aka Haze, Revolt, Ne aka Min-1, Case 2, Cos-207… Alla var där, det var helt galet! Det var det första graffitikollektivet och det var så heltäckande.

Sedan deltog jag i ett program som hette No More Trains, där jag arbetade med ungdomar som hade arresterats när dom målade på tunnelbanan. Jag var med dom när det fick göra sk. Positive community work [positiv samhällstjänst]. Jag fick betalat av Krylon och stora företag för att göra rent portarna i området runt den 14:e gatan. Dessutom målade jag väggar och fick betalt för det.

Jag gjorde detta ett tag men sedan gick jag tillbaka till graffitin, och jag gick tillbaka till att måla tunnelbanor. Jag målade dem mellan 82 till 85, I was killin’ it! Jag har gjort en hel del nasty burners, och det var också då jag la grunden för min stil. Man kan se allt på Internet och i min film.

Sedan hade jag turen Henry Chalfant, som gjorde Subway Art Book med Martha Cooper, följde mitt arbete genom fota det och folk i England såg det, särskilt den graff gjorde till min pappa när han fick en hjärtinfarkt. Då bad de mig att komma till London för att måla en vägg för kassettbandsfötetaget TDK [ljud] vilket också ledde till att jag fick uppmärksamhet i Europa. Efter den erfarenheten åker jag tillbaka till Europa så fort jag får chansen (leende).

 

Vad gäller graffitin, fanns det en stor konkurrens med de andra kvarteren?

Ojojoj! Hela tiden! Det är därför som graffitin har blivit så stor och så populär. Graffitin är en konstart som tilltala alla, det är en typ av kommunikation. När jag gjorde en T-Kid på tunnelbanan på Ghost Yard [en legendarisk plats för graffitin, en depå för tunnelbanevagnar], visste man aldrig vart vagnen skulle åka: Queens, Manhattan… eller Brooklyn, och där fick min kompis Sonic syn på den och då kände han sig genast tvungen att göra en han också. När en Sonic dök upp i Bronx, kände jag mig utmanad och så återvände jag.

Du kan skapa karaktärer, olika typer av bokstäver, men graffiti handlar ändå om att skriva ditt namn på ett tåg. Det måste röra på sig, ditt namn måste ta sig från en punkt till en annan. Alla höll på med samma grej: Dondi, Lee, oh ja, Lee var den bästa, helt klart! Alla pratar om Dondi, han var bra, men ärligt talat så exploderade han enbart för att Martha Cooper tog en massa foton på honom. En av de bästa var hel klart Lee, Lee från the Fabulous Five! inte Fab Five Freddy!

”New York älskar graffiti, det är en del av stadens kultur.”

Det är väl han som spelar hjälten i filmen Wild Style, eller?

Ja just det! Det är han. Ingen visste att han skrev, han var mycket diskret. Det är faktiskt lite kul för att Charlie Aheam, som gjorde filmen, kallade den Wild Style eftersom grabbarna som t.ex. Zephyr hade en speciell stil, och man kallade stilen Wild Style. Men det är fel.

Wild Style var gänget runt Stacy168, en av graffitins mästare, här fanns också Jimmy-Hahah, Bac, Chi-Chi 133… Jag kommer faktiskt ihåg när Zephyr frågade om jag ville bli en del av gänget, Tracy sa till mig: ”Har han ett vapen?” Jag svarade: ”Nej”, och då sa han: ”Fuck him!” ». Sån var Tracy!

För de som inte känner till graffiti och dess tekniker, kan du ge oss lite mer information och förklara vad en burner och en wholecar är…

Aahhhh… en burner, det är en stil. Det är en komplicerad stil med sammanvävda och ihopkopplade bokstäver. De finns olika stilar; mekanisk, robot, organisk och bubble. Man leker också med färgerna och när tunnelbanan rör på sig så blir det glödande och det är också därför et kallas för en burner. När tunnelbanan kommer fram till plattformen och solen ligger på så smäller det bara till, den blir lysande!

En wholecar, det är när du har en hel vagn, uppifrån och ner, från början till slut. Det finns också window down, det är när du målar från fönstren och ner. Det finns olika typer av window down, som end to end, från början till slut av vagnen. Du kan också göra en one panel, och ovanför kan du placera en throw-up eller tagga.

Lärde de äldre ut graffitin till de yngre?

Tracy168 lärde mig graffiti, och innan honom var det Padre Dos som hette Jesus Cruz, vila i frid. Han lärde mig att måla, han var själv inspirerad av Tracy men framför allt av Phase2 som var graffitins gudfader och som uppfann alla stilar; allt från bubble till mekanisk, han är mannen. Padre Dos är en ättling till de här killarna, han lärde sig genom att observera. Padre förklarade för mig hur man skulle göra bokstäverna, eller hur man placerade stjärnor och framför allt hur man skulle kombinera dem.

När jag träffade Tracy 1977, sa han till mig att jag hade stil och att kunde bli bra om jag fortsatte, han såg något hos mig. Han lärde mig framför allt hur man snor sprayburkar, komposition och det kommersiella värdet i graffiti. De blev mina lärare, Padre blev min mentor.

Var sprayburkarna dina första verktyg inom målningen?

Pennorna var mina första verktyg. Pilot, Uni, Mini, Uni wide, efter det började jag använda sprayburkar och mina favoriter var Red Devil… så bra… faktiskt de bästa.

Krylon hade många färger men det var inte de bästa färgerna, de täckte inte tillräckligt bra. Man var tvungen att måla ett lager vitt först.

Det fanns också Rustoleum, de var inte så lätta att få tag i och de funkade bra med fat caps från Gefen [munstycken som ändrades så att dragen skulle bli bredare, senare utformades olika storlekar och man kunde köpa dom]. På den tiden fanns inte munstycken att köpa: skinny, super skinny, phat… Vi var själva tvungna att uppfinna dessa.

När du pratar om tunnelbanan blir du väldigt känslomässig!

Ja, det har du rätt i… Jag har upplevt det, det är min kultur. Det finns inget roligare än att måla ett tåg. Jag gjorde graffiti ”Breakdance”, när vagnen kom in på den 96:e stationen på linje 2, var vi på plattformen, det var mycket trångt och folk jublade. Jag lova! Det känns helt otroligt. New York älskar graffiti, det är en del av stadens kultur.

Om vi skulle byta ämne; hur kommer det sig att du började hålla i workshops i Villiers-le-Bel i 95?

Jag målade på ett staket på torget vid Chatelet och en lärare gick förbi med sin klass. Barnen ville måla och jag gav dem några råd. När läraren såg detta, bad hon mig att komma till hennes klass för att visa dem. Barn älska graffiti och gatukonst, och de vill uttrycka, släppa taget med det är inte lätt. Det finns många problem i Villiers-le-Bel.

Men det är deras miljö, och om du stannar kvar där är det mycket som kan gå fel. Jag sa så här till dom: ”Om du gillar att måla eller dansa så kan du göra det någon annanstans och sedan komma tillbaka hit då och då.” Det gäller att ge dem lite hjälp i rätt riktning.

 

 ”Vi  hade  alltid  en  kamera  med  oss  när  vi  skulle  måla,  vi  filmade  helt  enkelt!” 

Har du en speciell relation till Frankrike …

Jag älska Frankrike! Den första franska graffiti-målaren som jag träffade i slutet av 1980-talet, på Roxy’s, var Bando… Därefter träffade jag Mist som kom till New York. Och på 90-talet träffade jag Mac crew: Kongo, Colorz och de andra. De bjöd in mig Kosmopolite-festivalen i Paris sedan träffade jag Fafi och gänget i Toulouse också. Frankrike är mitt andra hem.

Dessutom, när du kommer till Paris bor du hos Wuze, hur träffades ni?

Ah! Vi träffade på Gare express via en gemensam vän Yann Lazoo. Jag såg hans talang, han är bra, dessutom vet han hur man använder grafikprogram och det är viktigt idag. Han öppnade sin dörr, vi blev vänner, det är coolt att vara hos någon, att kunna utforska staden tillsammans med honom.

Sedan introducerade han mig till medarbetarna på Posca, det var riktigt coolt eftersom det inte alltid är så lätt att hitta i New York. Jag älskar att använda dem på duk, eller att teckna på dessa tåg [3D-vagnar som han målar och som kommer att ställas ut under Next Street Gallery.]

Det finns också en dokumentär om dig, The nasty terrible T-Kid, hur kommer det sig?

Jag skrev en bok 2005, och under en signering i Kalifornien, träffade jag en kille som heter Carly de Love Machine films, ett produktionsföretag. Han intervjuade mig, och eftersom det gick riktigt bra tänkte vi; varför inte göra en film tillsammans? Jag hade en hel del bilder från den tiden, så det var det lätt att få till det. Det är häftigt att se sitt arbete på en storbildsskärm!

Detta är intressant eftersom de nya amerikanska kulturyttringarna är väl dokumenterade, det finns många arkiv …

Jag har en massa saker på video på olika typer av kassetter, och tänk att min ex-fru höll på att kasta allt! Vi hade alltid en kamera med oss när vi skulle måla, vi filmade helt enkelt! Vi tänkte aldrig på vad vi skulle använda det till.

Det finns också samlare som gör att det blir möjligt att spara sina verk. Det finns många som följer mitt arbete vilket gör det möjligt för mig att organisera och klassificera mina tavlor. Det är mycket olika människor, en trader på Wall Street presenterade mig för personer på hotell Radison som vill att jag målar deras lobby. Det fixar jag!

När jag var ung var jag hardcore, nu vill jag få betalt för vad jag målar. Jag är en del av historien! Om Mr Orange, Donald Trump vill ha en målning som han betalar för! Jag är redo att måla på väggen som han vill bygga mellan Mexiko och USA. Då skulle jag skriva VÄLKOMNA! Välkomna hem!

Posca rekommenderar
Upptäck de produkter som T-kid använder
Se fler artiklar